Efter Mossornas Vänners höstexkursion, som i år gick till trakterna runt Borgsjöbyn i Medelpad, var vi tre mossvänner (Sofia Lundell, Cecilia Nilsson och Henry Åkerström) som begav oss österut för ytterligare ett par dagars mossletande i Mjällådalen.
Sofia Lundell, som även är medlem i Naturskyddsföreningen i Härnösand, blev nu vår guide tillsammans med Elisabeth Nilsson från Naturskyddsföreningen i Timrå. Under två dagar bjöds på strålande solsken när vi vandrade genom labyrinter av granskogsklädda raviner, som formats när Mjällån och dess tillflöden grävt sig djupt ner i finkorniga sediment.
Första dagen inledde vi med att studera mossfloran i en granskogskantad bergssluttning, NV om Jällviksbodarna. Bergarten visade sig vara tämligen sur, varför vi istället ägnade större uppmärksamhet åt den relativt rikliga mängden död ved nedanför branten. Här fanns lågor av varierande nedbrytningsgrad. Det dröjde inte länge förrän vi fann sådana som var bevuxna med vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum. Den är en signalart som visar på områden med kontinuerligt god tillgång på lågor i olika nedbrytningsstadier. Att arten är signalart understryks av att den här växte tillsammans med vedflikmossa Lophozia longiflora. Denna är, liksom vedtrappmossan, rödlistad med hotkategori NT. Ännu en på ved växande art var platt spretmossa Herzogiella turfacea. Den är lite av en doldis och kan vara lite svår att skilja ut från den vanligare stubbspretmossan Herzogiella seligeri. Mossan är inte ovanlig men den är inkluderad i EU:s art- och habitatdirektiv. Ytterligare en signalart, mörk husmossa Hylocomiastrum umbratum, fann vi växandes på mark när vi gått en bit längre in i skogen. Elisabeth visade oss sedan även aspfjädermossa Neckera pennata (signalart och rödlistad, hotkategori NT) på stammen av en asp högt upp i en sluttning.
Härefter vandrade vi vidare norrut till ytterligare en ravin. Där fanns branta bergväggar och ett litet vattenfall. Mängden lågor var stor även här och på många av dem fann vi återigen vedtrappmossa. Vår krypande och minutiösa granskning av den döda veden resulterade i ett glatt tjohoo. Fjolårets nu bruna och årets små, färska och skönt gröna sporkapslar avslöjade grön sköldmossa Buxbaumia viridis. Alltid en trevlig syn, även för oss söder om Dalälven där mossan inte är allt för ovanlig i finare miljöer. För medelpadingen är detta en raritet. Artfynd i periferin av det kända utbredningsområdet är alltid viktiga. Vi har ett nationellt ansvar för grön sköldmossa då den omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv. Mossan är också fridlyst i hela Sverige. Att den signalerar skyddsvärd skog understryks av att den här bor granne med både rosenticka Fomitopsis rosea och doftticka Haploporus odorus. Sofia meddelade senare att hon efter denna utflykt har hittat flera nya fynd av denna säregna mossa i dalgången! Så gå inte förbi en kraftigt murken låga eller stubbe utan att ge den gröna sköldmossan chansen att bli upptäckt.
Andra dagen tog Elisabeth oss med till en annan del av Mjällådalen, nu i Ångermanland och på promenadavstånd söderut med utgångspunkt Västanåfallet. Här tog vi oss ned, klättrandes över lågor, i en ravin dominerad av gran med inslag av asp, sälg och björk. Det fanns både färska, mossöverväxta och förrötade lågor, många av dem bevuxna med vedtrappmossa. Längre ner i ravinen följde vi en liten, slingrande och porlande skogsbäck. Vi undersökte även några lodytor och fann då skogstimmia Timmia austriaca växande nedanför en av dem. Skogstimmia är en signalart som signalerar skogsmiljöer med höga naturvärden. Den indikerar också växtplatser som under en längre tid haft konstant hög luftfuktighet. I närheten var aspinslaget lite större. Efter en kort stunds letande fick vi återigen se aspfjädermossa växande på en av stammarna.
Man får vara ödmjuk och inse att två dagar är en allt för kort tid för att få grepp på mossfloran i ett så stort område som Mjällådalen. Men landskapets unika geologi och naturvärden hann värma våra hjärtan. Besöket gav mersmak och det är vår förhoppning att naturskyddsföreningens kamp fortsätter så att skogsbruket inte tillåts fragmentera sönder området. Mjällåns dalgång är väl värd ett långsiktigt skydd.
Text: Cecilia Nilsson och Henry Åkerström, Mossornas Vänner